lovemyleo

Fick höra en historia från en tjejpolare nyligen. Tydligen är det så att hon och hennes kille ha lite problem i sängkammaren vilket påverkar hela förhållandet.  Vi kan kalla henne M och honom C för att vara lite schysta.

M berättar för mig att detta problemet har pågått rätt länge men vet inte riktigt när det egentligen började. Hon säger-  Det är väl som i de flesta förhållanden, i början är allt romantiskt med fina ord, tända ljus och musik, men sen så försvinner romantiken och den enda som är tänd är tvn. En man kan liksom vara på "G" närsom medans en kvinna behöver ibland en liten extra "knuff" för att bli på humör.

- Jag håller med dig säger jag

C har tydligen klagat på deras sexliv, istället för att ta upp det med henne på ett lugnt och sansat sätt har han istället slängt ut sig en massa elaka ord som tex. "jag vill knulla, jag skiter i om du vill ha tända ljus" "vi är för olika" "Du tycker inte ens om sex" .

Själv säger M att C aldrig tar initiativ längre att det bara är hon som försöker. Jag tyckte synd om henne och frågade om hon berättat för C vad hon vill och behöver för att bli tänd.
M säger Jag har berättat att jag nångång skulle vilja ha en romantiskt middag hemma med tända ljus, ett glas vin kanske lite fin musik i bakgrunden, ja allt det där klassiska som vi hade i början. Det är bara jag som föreslår sex och jag är så trött på det nu. Han tar aldrig på mig eller försöker inte ens förföra mig. När han sårar mig så kan han aldrig säga förlåt, han hör mina snyft men C tröstar mig aldrig längre.  

Hon säger detta med gråten i halsen och jag tycker så jävla synd om henne. Vad är det för fel på den här killen?, hon säger ju rätt ut till honom vad hon vill ha och behöver men han gör inget åt det. "Varför ska sex vara så jävla komplicerat för?" är hans svar på allt. Hon ger ju honom facit men han ignorerar det.

Jag tror detta är ett vanligt problem faktiskt eller? undrar bara varför män ibland glömmer att det var så viktigt i början av förhållandet att vara romantiskt och visa sin bästa sida men nu helt plötsligt är det inte det längre. Är det inte nu det är viktigast för att bevara den kärleken man har? Jag hör ofta "min kille lyssnar aldrig på mig" de orden är så vanliga att man knappt lägger märke till dem längre och det är ju tragiskt. Undrar varför det är så svårt att kommunicera? Vi är olika mannen och kvinnan, vi har olika behov och om vi ska kunna leva tillsammans måste vi lyssna på varandra. Enkelt eller hur? Nää i praktiken är det mycket svårare.

Till slut ger jag M några råd på vägen och berättar för henne hur bra hon är. M tackar mig och säger att det var länge sedan hon kände sig bra, uppskattad, älskad eller vacker. Jag svarar att hon är allt det där och lite till.